Av barn får man höra sanningen

Jag har kort hår och går därför till frisören ganska ofta. Var 6-7 vecka blir det i alla fall. Och jag brukar ge min frisör ganska fria händer. De senaste gångerna jag har varit där har det blivit ganska extremt - åtminstone färgmässigt. Mörk botten, men med en färg i luggen som sticker ut ganska rejält. Förra omgången i lila och nu i en ganska mörk rosa nyans... Det brukar innebära att jag får ganska många kommentarer. Faktiskt ofta positiva och bland kollegor, vänner och familj och ibland med en lätt avundsjuk ton: "Jag önskar att jag också vågade". Andra vuxna som jag möter på stan kommenterar i stort sätt aldrig, men jag kan få en extra blick och ibland fniss från tonårstjejer som tycker det ser töntigt ut - jag är ju en tant i deras ögon. Roligaste kommentaren på länge fick jag dock idag, på väg ut från gymmet, när en liten kille i sulky pekar på mig och säger: "Titta mamma, hon har två färger i håret!" En  härlig och spontan kommentar som gjorde att jag klev ut i den soliga, blåsiga lördagsförmddagen med ett leende på läpparna.

Glad var jag i och för sig redan innan för som vanligt var yogapasset fantastiskt. Har fått en lite dålig start på mars som träningsmånad och dagens pass var bara det andra den här veckan (!). Det har varit extremt mycket på jobbet och dessutom med en del resande. Har också varit på styrelsemöte, så jag har inte riktigt fått till det. Men måste också erkänna att jag två av kvällarna definitivt skulle hunnit träna, men medvetet valde bort det. Händer inte så ofta.