Nu får det vara nog!

Jag tänkte skriva om frustrationen över att ha varit sjuk och inte kunnat träna på en och en halv vecka. Om rastlösheten i kroppen och svårigheten att sova när jag inte får/kan röra på mig. Och hur skönt det var att köra ett yogapass idag. Men det känns ganska futtigt med tanke på de eskalerande flyktingströmmarna och normaliseringen av högerextremism och rasism. Känner en maktlöshet över dumhet/okunskap och hur lite jag som enskild person kan göra och påverka. Men försöker göra det jag kan; skänka pengar till UNHCR, Läkare utan gränser och UNICEF och skriva på upprop mot främlingsfientlighet och för en solidarisk och humanistisk människosyn. Och de senaste dagarna verkar visa på att fler vill göra mer. Det är hoppingivande mitt i allt det svarta.